Musiken
Pachelbels kanon: den loopande basgången som alla känner igen
Tre violiner över en upprepad bas, ett okänt datum och en inspelning från 1968 som gjorde den berömd: historien om ett berömt verk.
Reservera mina platser ↗Snabbt svar
Pachelbel skrev kanonen för tre violiner med generalbas och parade ihop den med en gigue. Ingen vet årtalet, enligt Wikipedia, även om förslagen sträcker sig från 1680 till 1706; tryckningen kom 1919, och Jean-François Paillards inspelning från 1968 gjorde den till en favorit. En loopande åttaackordsbas, kallad Romanesca, löper under alltihop. Konsertsidan från Florens räknar Pachelbel bland de kompositörer som framförs, och i en stråkensemble kan du höra de tre violinlinjerna träda in efter varandra.
Pachelbels kanon i korthet
| Fakta enligt Wikipedia | |
|---|---|
| Besättning | Tre violiner och basso continuo |
| Följeslagare | En gigue i D-dur, som Kanon och Gigue |
| Datum | Okänt; förslagen sträcker sig från 1680 till 1706 |
| Först tryckt | 1919, av Gustav Beckmann, utan giguen |
| Uppsvängen | En långsammare inspelning från 1968 av Jean-François Paillard |
| Basstämman | Ett åttackordsmönster känt som Romanesca |
Vad en kanon är
En kanon är ett stycke där en melodi imiteras av andra stämmor som kommer in senare. Wikipedia beskriver Pachelbels stycke som en unison kanon i tre stämmor över en grundbas i en fjärde stämma. De tre violerna spelar samma melodi, och var och en börjar några takter efter den föregående, medan basen under upprepar sitt korta mönster om och om igen. Resultatet är en väv som byggs upp utan att någon behöver skynda på: fler stämmor läggs till, samma idéer stiger allt högre, och effekten är hypnotisk och lugn.
Basen som aldrig lämnar
Den upprepande baslinjen antyder en progression av åtta ackord, som Wikipedia listar i D-dur som D, A, h-moll, fiss-moll, G, D, G och A, och som den kallar ett mönster känt som Romanesca. En upprepande bas av detta slag kallas grundbas, och barockkompositörer använde den som en ram att hänga variationer på. Eftersom mönstret upprepas och återvänder kan lyssnaren snabbt lära sig det och sedan lyssna efter vad violerna gör ovanpå det. Sidan noterar att senare låtar, inklusive pophitar från 1968 och senare decennier, återanvände samma progression, vilket förklarar varför ackordföljden kan kännas bekant även om du aldrig har hört kanonen.
Ett datum som ingen känner till
En överraskning är hur lite som är känt om när den skrevs. Wikipedia rapporterar att föreslagna dateringar sträcker sig från 1680 till 1706, och att det äldsta bevarade manuskriptet är från 1838 till 1842, långt efter kompositörens livstid. Första tryckningen kom först 1919, när Gustav Beckmann publicerade kanonen utan den gigue som var avsedd att höra till. I århundraden var verket ett stilla stycke i repertoaren, och för ett sekel sedan var det en fotnot. Den bågen, från obskyritet till allestädes närvaro, är en del av dess charm i konsertsalen.
Hur en inspelning från 1968 förändrade allt
Sidan säger att Jean-François Paillards inspelning från 1968, en långsammare och mer romantisk tolkning med tillagda obbligato-stämmor, väckte styckets popularitet. Dessförinnan var det främst känt bland specialister. Efteråt blev kanonen en stapelvara vid bröllop, i filmer och på spellistor. Liveframträdanden av en kammarensemble återvänder ofta till en lättare, raskare barockstil, så samma noter kan kännas helt annorlunda än den långsamma, fylliga version många känner till. Att höra båda idéerna sida vid sida är ett av de stilla nöjena med en konsert där Pachelbel står på programmet.
Vad du ska lyssna efter i Florens
Konsertsidan listar Pachelbel bland kompositörerna som spelas av Orchestra da Camera Fiorentina, utan att ange vilket stycke, så kanonen är sannolik men inte garanterad. Om den framförs, håll utkik efter första violinen som kommer in ensam över basen, sedan andra som ansluter några takter senare och tredje efter det. Effekten, i ett litet rum, är av en enda linje som skickas runt ett bord. Lyssna också på basen: om cellisten eller continuospelaren håller en stadig puls kommer resten av stycket att vila bekvämt på den. Slutet är varsamt, och applåderna väntar ofta ett ögonblick innan de börjar.
Vanliga frågor
Är kanonen definitivt på programmet?
Sidan namnger Pachelbel utan att namnge ett stycke, så kontrollera det tryckta programmet.
Vem tryckte den först?
Gustav Beckmann, 1919, utan giguen, enligt Wikipedia.
Varför är den så välkänd?
Wikipedia tillskriver en inspelning av Jean-François Paillard från 1968 att ha väckt dess popularitet.
Vad är Romanesca?
Namnet Wikipedia ger den åttackordiga basfiguren under kanon.
Källor